fightinglife

Jag befann mig långt ner under ytan ett tag men det vände plötsligt och jag kände mig glad igen. Saker kändes meningsfulla och jag kände att jag kanske hörde hemma i livet. Jag ville leva. Det var något som jag inte var van vid, det kändes bra men samtidigt så ovant. Nu är jag påväg ner igen, och jag orkar knappt kämpa. Jag levde på en våg av bra upplevelser som ledde till nästan lycka, men nu har den vågen nått strand och jag har spolats i land. Tillbaka till verkligheten, där jag inte kan gömma mig alltför länge. Jag kan inte gömma mig från ångesten, tankarna, självförakten, ärren, skadandet, tabletterna, känslorna och verkligheten. Jag har försökt att gömma mig i hela mitt liv men nu vet jag att det inte längre funkar. Då känns det lika bra att låta det hitta en och försöka leva med det. Så länge det går.

Låt mig vara, låt mig vara
lite till
jag e, jag e inte beredd att gå än
Låt mig finnas, låt mig finnas
lite mer
jag e, jag e inte beredd att dö än.
Inte än.

Fuck my life. Detta kommer rakt från hjärtat.

Och jag vet inte vad jag ska göra för att hitta mening. Allt känns onödigt. Varför ska jag ens anstränga mig, när jag inte hittar mening i mina ansträngningar? Jag kämpar för livet. Kämpar jag förgäves?

Trött på vad livet har att erbjuda.

Fick ett ordentligt psykbryt här om dagen. För att göra en lång historia kort: Var på nattklubb med vänner när ångesten plötsligt kokade upp och rann över. Fick en galet jobbig panikattack mitt bland alla människor. Var tvungen att klamra mig fast på mina vänner för att inte ramla ihop. Hyperventilerade, frös och skrek då och då. Tur att musiken var så pass hög att alla inte hörde. Mina vänner var tvungna att kalla på säkerhetsvakt som i sin tur kallade på sjukvårdare. Så jävla dumt utav mig att blanda mina tabletter med den mängden alkohol, önskar att jag inte skulle göra det igen vilket jag dock vet att jag kommer göra. Alkoholen ger mig en paus från allt tänkande och grubblande, även om ångesten slår tillbaka efter ett tag igen. Det blir som en ond spiral, som bara för mig ner ner ner ner. Undrar om jag någonsin kommer ta mig upp till ljuset och stanna där, inte bara kika upp och se ljusglimtar någon enstaka gång. Mitt mörkerseende blir i alla fall inte bättre.

Nu är jag bara tom.

Helt tom inuti, förutom ångesten och den negativa känslan kring allt. Kommer jag någonsin kunna känna genuin glädje igen? Det där skrattet av lycka man ibland kunde få ur sig när man var yngre. Saknar den lyckliga känslan. Just nu känner jag bara för att ta alla tabletter jag hittar, ta det vassaste jag hittar, hugga av artärerna i armarna, gå och bli hög och hoppa från kaknästornet, ta en massa sömnmedel och simma långt ut i havet. Eller bara be någon skjuta mig. Synd att det ska vara så jävla omständigt att försvinna, annars hade jag nog varit borta vid det här laget. Jag ser ändå ingen framtid.

Ligger återigen i sängen, borde somna men vill inte, tycker synd om mig själv när jag bara har mig själv att skylla, känner mig instabil. Har ingen som helst koll på min omgivning och vardag. Ibland undrar jag om det inte vore bättre att lägga in mig själv på behandlingshem.

Helt vilsen och borta. Förlorad inom mig själv. Det är svart inuti mig, jag hittar inga svar eller lösningar. Borttappad på vägen någonstans. Egentligen vill jag bara ligga i sängen och stirra in i väggen. Det är jobbigt att blunda, det är då jag ser allt det svarta. Vill bara lägga mig ner och inte göra någonting, vara apatisk. Fast det funkar inte, inte i denna värld. Det funkar inte att man gör så helt enkelt, man måste ha ett lyckligt liv med kärlek, vänner och pengar. Synd att sånt inte kommer gratis och att det inte löser allt.

Fyfan, jag mår illa! Fick nyss en ren ångestattack, fast på ett annat vis. Svårt att beskriva känslan men jag blev helt svag i kroppen. Fysiskt svag i musklerna. Det brukar inte bli så. Tog iaf en tablett nyss, Atarax som jag fick hos psykologen efter första besöket. Hoppas att den hjälper snart. Fyfan för detta.

Det var en dålig dag idag. Hade inget som kunde skingra tankarna och jag gick och var rastlös hela tiden. Jag känner mig isolerad, i en annan verklighet. Bröt ihop nyss, det kom lite tårar och skakningar men fick ihop mig rätt så snabbt ändå. Kan inte tappa kontroll nu, är inte ensam i huset. Funderar på att greppa saxen och göra det förbjudna, men kämpar mot mig själv. Skulle vara så lätt att bara göra det och sen somna, men vet inte om det är bättre att göra så eller att fortsätta kämpa ikväll och kanske få en/några sammanbrott till och sen somna utav att tårarna tröttar ut mina ögon? Jag borde gömma saxen egentligen, den gör så jag inte kan visa mig utan full klädsel, så hur fan ska jag göra i sommar? Försöker sluta och det gick bra ett tag, nu har det istället trappats upp. Fan. Ska till någon specialistpsykolog i veckan, om jag slipper gå själv vill säga. Aldrig i livet att jag går dit ensam, skulle hyperventilera innan jag ens klivit innanför dörren.

Det gör ont och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Gillar inte att så fort jag har känt mig glad att jag får ett bakslag en kort stund senare och det blir helt tvärtom. Ska jag aldrig få bli lycklig?

Parasit. Jävla parasit.

Instängd i mig själv och jag orkar inte leta efter nyckeln och låsa upp.

Tid och rum finns inte. Jag har tappat det där, ibland kan jag komma på mig själv med att inte ha en aning om vilken månad det är, vilken tid på dygnet det är eller, för en kort stund, inte veta var jag är. Det är stressande och det ger mig dåligt samvete.

Ibland händer det, vid de lite större ångestattackerna, att jag inte kan andas. Fysiskt så får jag ingen luft, det ligger ett tryck över bröstet som hindrar mig från att få tillräckligt med syre. Ingen behaglig känsla.

Jag startade den här bloggen, anonymt, för att få skriva av mig om allt. Mitt liv kan liknas vid ett åskväder just nu och det är mycket jag har att tänka på. Sen en tid tillbaka har mitt psyke sagt ifrån efter många år av dåligt mående och nu får jag ta konsekvenserna. Konsekvenserna av att jag inte gjorde något åt det tidigare, stängde in mig i mig själv, gömde problemen och klistrade på ett leende. De senaste månaderna, nästan ett år tillbaka egentligen, har det blivit svårare och svårare, till slut kom det upp till ytan och hela min tillvaro rasades samman. Jag väljer att vara anonym då det fortfarande är väldigt få i min närhet som känner till hur jag mår. Jag är en väldigt sluten person som inte gärna visar mig svag och beroende, har svårt för att ta hjälp när jag som mest behöver det. Jag har varit duktig och berättat för några av mina närmsta vänner och min allra närmsta vän vet i stort sett allt. Dessutom har jag gått till en psykolog i några månader (efter att ha blivit skickad till skolsyster av min lärare, som i sin tur skickade mig - akut - till vårdcentralen). För tillfället har jag slutat gå dit, då jag ska till någon specialist-psykolog på carema snart. Jag misstänker nämligen att jag har borderline och har jag det skulle jag vilja ha en diagnos snarast, det skulle lätta så mycket och det skulle förklara en hel del.

Fighting for my life, fighting myself, fighting my thoughts. Everyting in life is a fight.