fightinglife

Jag befann mig långt ner under ytan ett tag men det vände plötsligt och jag kände mig glad igen. Saker kändes meningsfulla och jag kände att jag kanske hörde hemma i livet. Jag ville leva. Det var något som jag inte var van vid, det kändes bra men samtidigt så ovant. Nu är jag påväg ner igen, och jag orkar knappt kämpa. Jag levde på en våg av bra upplevelser som ledde till nästan lycka, men nu har den vågen nått strand och jag har spolats i land. Tillbaka till verkligheten, där jag inte kan gömma mig alltför länge. Jag kan inte gömma mig från ångesten, tankarna, självförakten, ärren, skadandet, tabletterna, känslorna och verkligheten. Jag har försökt att gömma mig i hela mitt liv men nu vet jag att det inte längre funkar. Då känns det lika bra att låta det hitta en och försöka leva med det. Så länge det går.