Förtvivlan
Tid och rum finns inte. Jag har tappat det där, ibland kan jag komma på mig själv med att inte ha en aning om vilken månad det är, vilken tid på dygnet det är eller, för en kort stund, inte veta var jag är. Det är stressande och det ger mig dåligt samvete.
-----
Just nu känner jag bara mörker, ensamhet, tristess, skuld, ångest, stress, ovisshet, oro och hopplöshet. Jag är nere i det där mörka hålet igen, nere i en svacka. Vet inte hur länge det håller u sig denna gång, men jag har varit ovanligt trög, nedstämd och likgiltig ovanligt länge. Negativt rakt igenom. Jag har oerhört svårt att känna glädje över glada saker. När jag skrattar känns det fel i hela magen, det är ett desperat skratt. Som om jag måste få ut lite känslor på något sätt och eftersom jag inte tillåter mig själv att gråta eller skrika så skrattar jag istället. Det låter ju helt sinnessjukt, men det är ju hela jag så det är väl i sin ordning då.
-----
Jag fuskar dock lite ibland. Eller min kropp rättare sagt, mina ögon. Jag har börjar gråta lite, och det kan komma precis när som helst. Jag har gråtit på bussen, i skolan, med kompisar, i stallet, överallt. Det kommer helt plötsligt. Det är inga gråtattacker som jag kan få vid ångestanfallen hemma, men det strömmar tårar nerför kinderna. Mer eller mindre. Inte så att någon ser, jag döljer det så klart, men det är jobbigt ändå.
-----
Ensamheten äter upp mig inifrån. Det är mitt eget fel att jag är ensam, så jag har ingen rätt att klaga egentligen, men här får jag skriva vad jag vill. Jag vill bara bli förstådd och sedd. Någon som ser igenom mig, som ser att det finns något bakom leendet som inte riktigt är rätt. Jag vill bli räddad. "Patetiskt, det är ingen som kommer och räddar dig idiot!" Nä, jag vet, jag måste skärpa mig och ta tag i mitt eget liv. Men jag kämpar för livet just nu, för att åtminstone hålla mig någorlunda levande. Vore skönt med någon sim kunde ta hand on resten.
-----
Jag vill tacka mina älskade vänner som står ut med mig, eller låtsas stå ut iaf. Till de som inte egentligen vet hur det står till är jag nog bara allmänt tråkig, men jag försöker och anstränger mig iaf. För de ytterst få son jag berättat för måste jag vara som en jobbig, negativ parasit. Känner mig precis så. Med de närmsta vännerna Jan jag slappna av lite och behöver inte spela hela tiden, det är då Jag blir som jobbigast. Negativ och tråkig och jobbig. Önskar jag var glad och rolig att vara med.
Parasit.
Kommentarer
Trackback
