fightinglife

Nu är jag bara tom.

Helt tom inuti, förutom ångesten och den negativa känslan kring allt. Kommer jag någonsin kunna känna genuin glädje igen? Det där skrattet av lycka man ibland kunde få ur sig när man var yngre. Saknar den lyckliga känslan. Just nu känner jag bara för att ta alla tabletter jag hittar, ta det vassaste jag hittar, hugga av artärerna i armarna, gå och bli hög och hoppa från kaknästornet, ta en massa sömnmedel och simma långt ut i havet. Eller bara be någon skjuta mig. Synd att det ska vara så jävla omständigt att försvinna, annars hade jag nog varit borta vid det här laget. Jag ser ändå ingen framtid.

Ligger återigen i sängen, borde somna men vill inte, tycker synd om mig själv när jag bara har mig själv att skylla, känner mig instabil. Har ingen som helst koll på min omgivning och vardag. Ibland undrar jag om det inte vore bättre att lägga in mig själv på behandlingshem.